Jag skulle skrika, om det bara inte vore för att jag är så förbannat tyst.
Någonstans där emellan, mellan tystheten och nu, satt vi på en bänk en sen natt. Väntade. Som alltid. Redan då var Stockholm färdig med mig. Redan då var jag ensam.
-Du har mig.
Du sa det tyst, men du sa det.
Idag önskar jag att du inte hade ljugit.
Kommentarer
Trackback