this

Jag hade ju planer. För oss. Nu är det bara jag.

Det är bara en kväll. Bara några timmar. Sen är du här. Fast jag tror inte längre att du vill. Tror inte längre att det är jag som drar dig hit. Inte jag utan den där morgondagen som inte är vår. Inte är min.

Alla sätt att fråga skulle vara själviska. Alla sätt att fråga skulle vara fel. Tvinga dig till ett svar som inte svarar på någonting. Ett svar som bara förstör även sånt som är utanför min kontroll. Eller bara utanför mig.

Att alla andra försvinner... Men du är... Det får du väl inte?

Syster...

Jag har varit sjuk i två komma fem* dagar. Även om min yrkesverksamma** dag ännu inte börjar förrän om tre timmar så räknas idag. För den kommer inte heller att börja med mig som aktiv deltagare. Jag kommer titta in i hemmaväggar, inte känna smak av glass och överväldigas av dåligt samvete***.  

Jag vet inte hur man gör när man är sjuk. Det känns som skolk. Som om någon när som helst kan komma på mig****. Så jag skrovlar med rösten lite extra, har på mig fultröjan från längst in i garderoben och äter en värktablett för mycket. Tror jag. Om jag luras lyckas jag i alla fall lura mig själv ganska så bra. Om jag inte luras så är jag inte särskilt bra på verkligheten. Två egenskaper som båda skulle kunna ligga på ett karaktärs-cv. Nämn tre positiva egenskaper. Jag kan vara övertygande, och jag är bra på fantasivärldar. Och så är jag helt okej på matematik. Nåja. 

Jag mår dåligt av att vara sjuk. Inte bara på det där enkla och raka sättet som är givet när det kommer till sjukdom, utan även genom att känna mig krånglig och besvärlig. Schemastörande. Arbetsbelastande. Påkommen som överflödig. Det är tur att jag nästan aldrig är sjuk, för nu vet jag inte om jag vågar gå tillbaka. Oavsett kommer jag såklart att göra det, eftersom jag ännu mindre vågar inte gå tillbaka. Men ändå. Sjukdom gör mig rädd*****. 

Vad jag än gör så förväntar jag mig att bli påkommen. Som vuxenlekare på arbetsplats. Som vänskapsochkärleksovärdig. Som skolkande. Fast att jag är sjuk.

 
 *Decimalform motiverad av det fula i en pluralform efter antal tidsenheter avslutade med ett utstavat halvt singular. Och en halv. Får förtillfälletospammademejlbox-associationer. Du har 1 nya meddelanden. 

**Här stod det professionella. Jag bytte ut. Kändes bara skrattretande. 

***Så nära att bli självförtroende. På någon sorts ren automatik. Mitt tonårsjag är allt jag jag vet. 

****En känsla som jagar mig även till vardags. Se dubbelasterisken ovan. 

*****are än vanligt.

Allt beror på att jag inte kan lämna. Eller, egentligen på att lämna är allt jag kan. Jag kan inte komma till. I någon sorts parallell reser jag aldrig till. Jag reser ifrån. Hemifrån. Bortifrån. Varsomhelstifrån.  

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Så det kanske bara är separationsångest. För nu är bra. Nu är jättebra. Men ur någon sorts motvilligt, medvilligt eller vetintevadvilligt verklighetsperspektiv så skulle kanske det på andra sidan lämnandet kunna vara något mer. Något som skulle kunna få mig att växa. Ett växande som inte är fastväxande. Uppåtväxande. Utåtväxande. Uppväxande. Samtidigt är jag rädd för att det finns förväntningar jag inte kan leva upp till. Förväntningar om att jag ska vara bra. Så där bra som jag inte är. Det borde synas på mig att jag inte är så där bra. Varför syns det inte att jag inte är så där bra? För jag vill inte vara en besvikelse. Låt mig inte vara en besvikelse.

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Men helt som att lämna vore det inte. Jag skulle gå tillbaka. Tillbaka till någonstans där jag varit förut. Som att ta tillbaka det första lämnandet. Men så funkar det ju inte. Om det gick att ta tillbaka så skulle det inte finnas något lämnande kvar att göra nu. Men det gör det. Ett lämnande som jag inte vill göra. Kanske för att jag inte vill ifrån. Kanske för att jag inte räcker till.

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Det finns ett jobb. Det finns ett till.

 

Jag tror att jag klarade av att läsa ordet. Flickvänsordet. Det fanns där, men jag tror att jag lyckades stamma mig igenom och upptäcka nya bokstäver på andra sidan och efter vad som enligt vaga svensklektionsminnen kan ha varit ett ackusativ. Trots att det var ditt ackusativ. I en mening som skulle varit min.


(...där har  jag aldrig varit.)