this

Allt beror på att jag inte kan lämna. Eller, egentligen på att lämna är allt jag kan. Jag kan inte komma till. I någon sorts parallell reser jag aldrig till. Jag reser ifrån. Hemifrån. Bortifrån. Varsomhelstifrån.  

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Så det kanske bara är separationsångest. För nu är bra. Nu är jättebra. Men ur någon sorts motvilligt, medvilligt eller vetintevadvilligt verklighetsperspektiv så skulle kanske det på andra sidan lämnandet kunna vara något mer. Något som skulle kunna få mig att växa. Ett växande som inte är fastväxande. Uppåtväxande. Utåtväxande. Uppväxande. Samtidigt är jag rädd för att det finns förväntningar jag inte kan leva upp till. Förväntningar om att jag ska vara bra. Så där bra som jag inte är. Det borde synas på mig att jag inte är så där bra. Varför syns det inte att jag inte är så där bra? För jag vill inte vara en besvikelse. Låt mig inte vara en besvikelse.

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Men helt som att lämna vore det inte. Jag skulle gå tillbaka. Tillbaka till någonstans där jag varit förut. Som att ta tillbaka det första lämnandet. Men så funkar det ju inte. Om det gick att ta tillbaka så skulle det inte finnas något lämnande kvar att göra nu. Men det gör det. Ett lämnande som jag inte vill göra. Kanske för att jag inte vill ifrån. Kanske för att jag inte räcker till.

This is not a love song
This is
not a love song
This is not a love song
This is not
a love
song

Det finns ett jobb. Det finns ett till.